Tim Lestander

Även om denna blogg var ämnad för att handla om min aktivitet på webben och vägen fram till en passiv inkomst känner jag att jag måste hamna på ett sidospår idag. Jag känner att jag måste skriva av mig och ägna några ord till en mycket god vän till mig som i några år kämpat mot en elakartad cancer som tyvärr tog hans liv tidigare idag. Livet är uppenbarligen inte bara guld och gröna skogar, tyvärr finns det en hel del hemskheter som man inte kan undkomma.

Redan på förskolan fick jag chansen att lära känna en oerhört härlig person som jag genast blev väldigt bra vän med. Att han bodde enbart två hus bort från mig gjorde det hela ännu bättre med tanke på att vi lätt kunde träffas och umgås med varandra i princip när vi ville. Vi var väldigt bra vänner och jag har oerhört många fina minnen som jag sitter och tänker på i stort sett hela tiden nu. Det känns bara så sjukt att du är borta.

Fram tills vi började i högstadiet var vi väldigt tajta och umgicks titt som tätt, men efter det så gled vi isär en aning. Vi var inte osams eller något sånt, utan det bara blev så. När vi väl träffades var allt precis som vanligt, den enda skillnaden var att det inte skedde lika ofta som förut.

När vi sedan började gymnasiet tappade vi i stort sett all kontakt vi en gång hade. Det hände att vi nån gång ibland stötte ihop med varandra på bussen och pratade med varandra, tyvärr var det allt för sällan. En dag när vi väl träffades berättade du för mig att man hade hittat tumörer inne i din kropp. Jag blev direkt orolig för jag känner till folk som har gått bort i samband med cancer, men du sa att det inte var någon fara och att allt var lugnt.

Dagarna gick och ibland hörde jag av mig till dig för att kolla upp hur du mådde, för hela tiden fanns du där i tankarna. En 17 år gammal pojke ska inte behöva lida utav en så pass allvarlig sjukdom som cancer. Det är bara så jävla fel rent ut sagt. En dag när vi skrev löd våran konversation ungefär såhär:

Jag: Tjenare mannen, hur mås det egentligen?
Han: Hej på dig! Jo det är väl skapligt men jag antar att du har hört de tråkiga beskeden?
Jag: Nej? Vad är det nu som har hänt dig stackare..
Han: Det har kommit fram till att jag inte kommer att bli botad. De har hittat ytterligare två nya tumörer i höftområdet så cellgifterna fungerar inte. Allt man kan göra är att försöka hålla mig så smärtfri som möjligt, för jag har inte långt kvar nu.

Det var så himla obehagligt och jag kände verkligen kalla kårar just när du skrev det där sista, för då kände jag allvaret i det hela på riktigt och för första gången.

Idag känner jag verkligen att jag ångrar att vi inte har umgåtts mer på sistone. Senaste gången jag såg dig i verkliga livet var för ungefär tre månader sedan på bussen. Dock har jag försökt att få till så att vi ska kunna träffas men våra scheman har verkligen inte synkat om man säger så. När jag har försökt få till något har du antingen varit inlagd på sjukhus utan besöksmöjligheter eller haft för lågt immunförsvar. När du försökt ta tag i det har det varit någonting hos mig som inte fungerat. Jag fick inte träffa dig en sista gång för att säga hej då eller något, men jag har så förbannat många minnen med dig som tur är!

Ni som någonsin har träffat min bror tänd ett ljus och minns honom med värme och livsenergi. Väntan är oerhört svår då det inte är länge kvar. Han har inte ont och han sover med tunga andetag.

Ovan citerade jag hans bror och jag har gjort precis det som han manade oss till. Jag tände ljus för att sprida värme och energi till en vän kär gammal vän som idag lämnade oss, dock alldeles för tidigt.

Du är verkligen den absolut starkaste och bästa människa jag någonsin mött. Du ville ingen någon ont, men ändå blev du ofta behandlad på ett sätt i skolan som du verkligen inte förtjänade. Du var alltid glad och positiv och gjorde alltid det bästa utav situationen.

Det är helt ofattbart att ditt liv togs ifrån dig när du bara var 17 år. Dock vet jag ändå att detta var det bästa med tanke på att du slipper lida och att du får din välbehövliga vila. Mina tankar går därför idag framför allt till hans underbara familj men också till släkt och vänner. Jag är säker på att jag inte är den enda som redan nu känner saknad, även fast vi inte är lika tajta som vi en gång har varit.

Det är inte bara en vanlig människa som har lämnat oss, det är en riktig kämpe vid namn Magnus Kylliäinen som idag lämnade oss vid 16.05 och som lämnade ett stort hål efter sig som troligtvis aldrig kommer att täppas till.

Jag har aldrig varit med om att en nära vän går bort förut, och det hoppas jag verkligen inte jag ska behöva vara igen för det är en sån fruktansvärd känsla..